Om boken: 2008 / Romanen "Fresh Tradition" är en av de böcker som förutspåddes att publiceras först "om två eller tre hundra år." Parallellerna med "Life and Fate" av Vasily Grossman slutar inte där: med ett års skillnad - samma "New World", samma Tvardovsky, samma kassaskåp... Grossmans epos publicerades utomlands efter 19 år, i Ryssland - efter 27. I. Grekovas roman publicerades 33 år senare (hemma - 35 år senare), lyckligtvis under författarens livstid. I den berörde Elena Ventzel, en rysk kvinna med ett tyskt efternamn, det omöjliga, outtalbara för sin tid: stalinistisk antisemitism. Men det handlar inte om ideologi eller politik. Författaren slog larm, som vilken anständig person som helst, när värdiga människor dör framför hans ögon utan anledning. Detta är en olycka och smärta inte bara för dem, utan också för de människor som lät detta hända. Och det är den ryske mannen i romanen som listar det judiska folkets huvuddrag: ”Århundraden av förföljelse var inte förgäves, de skapade karaktär, vilja och enhet. Kärlek till barn. Kärlek till släktingar... Och visdom <...> Så bitter, lugn... med humor.” I. Grekovas prosa är inte bara feminin - moderlig, från dedikationen till minnet av hennes son till hela skrivstilen, mjuk, lyrisk. Moderkärlek och förmågan att sätta allt på sin plats blir den enda räddande kraften, ett bräckligt skydd från alla problem och epokgörande virvelvindar. De mest innerliga och övertygande sidorna i romanen handlar om barn, "bebisar", som en av hjältinnorna säger. Barnet här är "alla tings mått", huvudindikatorn på mänskligheten. Och det eviga moderliga outtalade spiller över med ett uppenbart inlagt avsnitt om förlossning. Många författare sympatiserar och sympatiserar med sina hjältar. I. Grekova älskar dem - öppet, diskret, bittert. Studenter studerar fortfarande från Elena Ventzels lärobok om sannolikhetsteori. Men I. Grekovas prosa är tyvärr inte känd för alla. Det är synd: den har något som modern, postplastisk litteratur ibland saknar - enkel, varm, ahistorisk mänsklighet.